Julia Thoresson Berkquist, 17 år (94:a). Skriver texter,poesi och åsiktsskildringar samt jobbar som skribent.
Kontakt: julia_tb@msn.com
showbyjulia-blogg@live.se
Jobbar - därav dålig uppdatering på helgerna. Skriver mest hela tiden. Meningen nu var att jag skulle skriva klart morgonens första nyheter men sedan när jag var klar fastnade jag i mitt skrivande och kunde inte sluta helt enkelt. Nu ska jag gå och lägga mig, ska upp om några timmar igen men behöver lite sömn om det går. Det blir bättre update i veckan mina fina! ♥
Godmorgon fina! Äntligen fredag. Känner mig trött, så efter skolan och träningen ska jag hem, skriva klart några kreativa artiklar ev. förbereda lite nyutkomna news stories inför helgens Posh-jobb. Sedan ska jag ta det lugnt ett tag eftersom att det blir en hektisk helg. Kan knappt vänta tills jag får komma hem till sängen igen. Vill sova. Ha en fin fredag. Puss
- Många människor tycker att det är svårt att hantera drastiska förändringar. Jag är tvärtom, jag har svårt att hantera det oföränderliga. Det invariabla. För om man lite snabbt skulle granska en översiktsbild av mitt liv så har ingenting förändrats. Jag är samma enstöriga poesikrank som jag var när jag var 7 år. Det enda vackra slutsatsen är att jag alltid har varit konsekvent trogen mot mig själv. Att jag är den jag är.
- Kärleken är ingen livlös teori utan en levande och livgivande kraft. Gränslös kärlek är ett vapen med makalös kraft. Den finns överallt, i alla människor, varje dag.
- Jag har så länge jag har levt ansett att mitt liv alltid är en del av en större och himlastormande gemenskap och så länge jag lever är det mitt privilegium att göra allt jag kan för den.
- Världen, utanför och innanför dig själv, förblir abstrakt och i grunden obegriplig om vi inte får ett hum om den verkliga historiska utvecklingen.
- Jag har tappat mitt läckande längtanshjärta över varenda gata. Lämnat blodspår i varje gränd. Jag har visiterat evigheten. Ramlat itu. Abdikerat för konstskatterna och romartidens lämningar. Jag har förlorat mig i historian, palatinen, kyrkorna, obeliskerna, de pampiga adelspalatsen och den överdådiga konsten. Det är så vackert att det ger mig svindel (Om Rom).
- Varje kväll går jag in i ordkatedralen bland bevingade drömmar och himlasänkta associationer och känner mig fri. Trots att min livslust är lika svag som en vingklippt fjäril, eller en avblommad ros, så är jag iallafall fri när jag skriver.
-Den rimfrostskimrande ångesten lägger sig som ett poröst lager över själen om vintern. I samma takt som kvicksilvret sjunker nedåt i termometern så fryser artärerna till is. För vad händer med alla dom som aldrig känner värme? Alla de ljusskygga ensamma underbarnen? Alla frusna små händer därute som genom en väns beröring kan värma deras frusna isklotshjärtan.
-Det finns tusen olika sortens ensamhet. Vi har alla upplevt någon eller några utav dem. Man kan även vara ensam fast man är bland folk. Det kallas för vantrivsel. Det är en indirekt form av emotionell hemlöshet. Att vara en främling i sitt eget hem, i sin egen krets, vilsekommen i sitt eget öde. Har ni någon gång varit hemma och längtat hem? På samma gång? Det är ett svårförklarligt lidande.
- Minnen. Sorger. Nostalgi. Förluster. Alla mina minnen är små kontinenter på min egen världskarta. De flyter omkring i oceanen inom mitt bröst. Vi människor är levande länkar i en livskraft som rör sig och verkar runt omkring och genom oss alla, förbinder de djupaste jord med de mest avlägsna stjärnor. Varje dag låter jag mina ord gå ut i ett medialt krig för att marschera och slåss för att skapa en känsla av hunger efter livet som gnager i oss alla.
-En vråkfjäder ifrån vildfåglarnas fjäderdräkter landar i min bädd. Den doftar himmel och försoning och uppnåelighet och håller mig vidöppet vaken ifrån ångestedrömmarna hela natten, med sitt kittlande hopp mot min hud.
- Varje ord är ett utbrytningsförsök, en potentiell flyktväg, en önskan om att bryta mig loss.
- Poesin har en blodcirkulation av andra organismer - cikoria, cypresser, jasminträd, nattfjärilar, vinrankor och liljevita vinterduvor. Allt det vackra naturen gömmer under sin slöja är infiltrerat i poesins nätta kropp. Det är därför den är så mirakulöst stark.
- När jag inte snörade av mig balettskorna läste jag renässanslitteratur och tolkade latinsk poesi trots att jag var alldeles för liten och borde rimligtvis leka eller något annat barnvänligt. Mitt förhinder var att jag kände mig så oändligt ensam. Jämt.
- Jag behöver inte lyfta mina tårade ögon inatt om jag inte orkar. Jag vet att himlen är lika mycket under mina fötter som över mitt huvud.
Kom ganska nyligen hem, har varit i skolan fram till lunch och sedan jobbat/intervjuat idag. Nu ska jag skriva ett tag och sedan plugga. Det är vad jag tänker sysselsätta mig med de kommande timmarna. Jag hoppas att ni får en fin kväll♥
Meningen med livet är infiltrerat i alla små subtila intryck av livet; tålamod, generositet, smärta, tacksamhet och så mycket mer därtill. Livet är som en enda mödosam lektion i ödmjukhet och tacksamhet. Meningen med våran existens är lika mycket att skaka förbehållslöst på sovrumsolvet och tro att man ska dö om nätterna. Det är också kolla in i sina blodade, ångestsprängda och januaritrötta ögon helt ymnig av värktabletternas verkan och tänka att nu är det slut. Nu orkar jag inte mer. Meningen med livet är att se den där dödssvarta natten skjutas bort av ljusa händer och halta ut genom sovrumsdörren på utarmade ben, med blodstrimmor på kinderna och ramla ihop efter tre meter igen. Det finns stjärnbeströdda ljusglimtar i alla livets nederlag. För trots kontrasterna är känslornas fysiologiska utslag är nära besläktade med varandra. Därför värderar jag ingen annan känsla mer än någon annan i livet.
Loneliness is the most terrible poverty, but it has it's glory
"Mitt hjärta är alltid hemlöst - kontinuerligt söker efter ett hem, kämpar inom sig, undrar om det är svagt eller orkar lite till. Det är ensamheten i lidandet, när man går igenom mörkret, som är intensiv och fruktansvärd. Orden blir maktlösa att uttrycka den där bröstkorgsbristande smärtan. Vad andra hör från ens ord är så avlägset och annorlunda från hur man faktiskt egentligen lider" - arkivet.
Jag känner mig minst ensam när jag faktiskt är ensam. Jag har så länge jag har levt ansett att mitt liv alltid är en del av en större och himlastormande gemenskap och så länge jag lever är det mitt privilegium att göra allt jag kan för den. Därför är jag aldrig mindre ensam än när jag själv. Vet ni hur jag kom underfund med den insikten i mitt liv? Jag var alltid omringad av blåögda människor som inte såg, inte förstod, inte kände mig och utifrån väldigt obefogade grundprinciper lyckades döma mig och sätta etikett på mitt hjärta. De som talade till mig förblindade med grådisig hinna över ögonen. Det var då jag kom underfund med att ensamheten var den plats på jorden där jag kände mig minst ensam. Så är det fortfarande.
I så många år var böckerna mina vänner. Min tro var min familj. Musiken var min tillflyktsort. Jag kunde krypa in i utrymmet mellan tonerna och luta ryggen mot väggen av ensamhet. Men jag kände mig sällan särskilt ensam. Jag tror inte att "hem" är en plats dit man går, där man sover, där man äter eller blir älskad. Hem är någonting som finns permanent i hjärtat. En grundläggande del av den jag är. En tro som omfattar en villkorslös kärlek som följer med mig, vart jag än befinner mig. Ensamheten är ett förvridet paradis av sinnesro där jag blir fördriven och sova i gränslandet mellan dröm och verklighet.
Jag värdesätter min ensamhet lika mycket som min kärlek. Jag vet att kärleken lämnar sitt heliga tempel varje dag; den hoppar över hinder, staket, tränger genom murar för att komma fram till en destination full av hopp hos den ensamme. Varje dag slår kärleken bort kedjor av rädsla från våra själar, bryter loss alla säkerhetspärrar från vårat inkapslade mod och öppnar himlaljusets portar. Kärleken är ingen livlös teori utan en levande och livgivande kraft. Gränslös kärlek är ett vapen med makalös kraft. Det är den kärlek jag är förmögen att känna i mitt hjärta även när jag är genomträngande ensam.
Jag har ägnat så många år av mitt liv med att vara rädd för morgondagen. Jag är inte lika rädd längre. Åtminstone intalar jag mig själv det varje löftesrik morgon. Livet är ingen förlust. Mina böner har ingjutit styrka i mitt utarmade skelett och oskattbar kärlek i mina blodkärl, artärer och vener. Alla föds nödvändigtvis inte med mod, men alla är födda med potential. Utan potential kan inte utöva någon annan dygd med konsekvens. Vi kan inte vara vänliga, sanna, barmhärtiga, generösa, eller ärliga... Utan potential att älska, kan vi inte ge, och inte få kärlek i genmäle. Jag har hittat min paradox. Tack vara min ensamhet.
Jag vaknar upp av att jag återupplever en dröm: Jag står mitt på gatan i en namnlös stad, barfota och skjuten i min vänstra arm. Jag haltade under morgonpromenaden i soluppgången och gathundarna sprang undan då jag kom gående på de soluppvärma gatorna bland blodstrimmor, sönderskjutna plakat och omkullvälta grönsaksstånd, efter nattens bisarra stridigheter och demonstrationer.
En flicka i åttaårsåldern gråter på trottoarkanten. Hon hade blivit skrämd av skottljud. Jag vet... Jag vet, jag kan inte lyfta upp henne i mina armar, ty jag drömmer bara, jag står maktlös och otillräcklig i en halvsovande vanföreställning. Jag såg nyss en pojke, en minderårig demonstrant, när han lämnade jorden med hans oantastliga vilja att skapa politiska framsteg. Efter ett kort liv av uppoffringar och hängivelse såg jag hur de kärlekslystna änglarna lyfte upp honom från gatan. Överallt finns det folk som tappert har kämpat för demokratin i många, många år. Utan resultat. Tystnad följer. Sedan ljusnar det och det blir morgon. Grannskapets barn kommer ut på gatorna för att leka. Barn som ingen ber för.
Jag går, med mina sömndruckna barfotafötter i morgonens efterlämnade ljusstrimmor, och inhalerar den kvalmiga utomhusluften. Jag försöker att tygla min ängslan. Försöker att hålla mig samman. Vildhundarna ylar hjärteskärande i gränderna när de tränger genom kaoset och deras utmärglade kroppar stryker kring mina ben. Trots svälten söker de inte efter mat, de söker bara efter värme och tillgivenhet i en stad där kärleken är ett upprivet sår på himlen.
Det finns en jävla massa övergrepp på människors frihet och det finns korruption överallt. Mortaliteten stiger varje dag. Människor blir dödade öppet på gatan. Som om det är legitimt att döda. Det hade dessutom inte regnat på flera dygn. "Det är demonstranternas fel. Vi hade det bättre innan de började bråka med regeringen, förr hade vi i alla fall vatten, hade vi inte?" sade kvinnan som inte kunde sälja sin sallad idag på grund av torkan och nattens stridigheter av den revolutionära oppositionsrörelsen. Jag kan inte svara henne. För jag drömmer ju bara. Jag ser bara hur hennes ögon fylls till yttersta marginal av en outtröttlig längtan och skårande smärta som bränner under hennes veckade ögonlock.
Myllret börjar vakna till liv. Morgonen målar upp verklighetsbilden av de politiska och existentiella frågorna jag dagligen skriver om. De alla jagar föremål som kan omsättas i pengar. En chans att överleva. De vill ha arbete. De vill ha politiska friheter och ett rättsväsende som fungerar. De säger att de vill ha fler skolor och bättre sjukvård. De vill ha makten att välja sin ledare. De vill uppnå en svårförklarlig frihet. En obetalbar frihet. Människor som hellre önskar en orättfärdig fred framför ett rättfärdigt krig. Med all rätt, det finns inga rättfärdiga krig. Freden måste komma först för annars kan ingenting komma därefter. Men eländet fortsätter, år efter år.
Jag sluter mina ögon i dimman av misären och öppnar dem är jag tillbaka i min säng - rödgråten, skakandes, upprörd och förtvivlad. Jag vaknade av att jag återupplevde en dröm som visiterat mina tankar så många panikfyllda nätter. Jag går ner på mina knän på det vinterkalla sovrumsgolvet, begraver huvudet i händerna och ber så intensivt som jag brukar be i djupaste förtvivlan.
Jag bär ett oavbrutet och sömnlöst krig i mitt hjärta, det är summan av allt lidande, all svält och all dekadens i världen. Jag har inget murbruk runt min själ. Jag tror det detta: Låt oss röra den döende, fattiga, ensamma och den oönskade enligt den nåd vi har fått och låt oss inte skämmas för att göra det ödmjuka arbetet. För välgörenhet handlar inte endast om medlidande, det handlar lika mycket om kärlek. För fred kan inte tvingas fram med makt. Jag tror nog att man bara kan uppnå sann fred genom genuin förståelse. Samt den grunläggande vetskapen om att vi måste förstå att vi tillhör varandra.
Kom nyss hem ifrån en intervju för Vlt som jag håller på och skriver. Håller dessutom på och skriver en krönika om sionism, vägen till fred i mellanöstern och andra relevanta frågor berörande ämnet till ett annat av mina kommande jobb (ännu ett nytt jobb faktiskt), parallellt. Är trött, men jag älskar mitt jobb. Det spelar verkligen ingen roll hur trött jag är för min ändlösa tacksamhet över att jag får skriva så mycket är alltför stor för att göra någonting annat. Jag vill bara sluta den förbannade skolan nununu och syssla med detta, jämt<3
Hur mår ni då älskade? Har varit borta ett par dagar och saknat er! Hoppas att ni får en fin onsdagskväll, puss!
Aut Viam inveniam aut faciam (find a way or make one)
Det är sant, Amor är bevingad men blind eftersom att kärleken är någonting som man inte ser. Man känner. Man kan känna den med slutna ögon. Medan våra sovande ögon som rör sig i mörkret kan vi läsa denna bokstavlösa text står i inskription under våra tårmilda ögonlock. Förmågan att älska är ingen visuell handling. Det är som poesin - den sanna kärleken i mitt liv. Orden är cirkelns periferi, sluten, oändlig. Ändlös kärlek. När jag läser en dikt känner jag metaforerna beröra som en mild honungsros i själen, eller en oslipad kniv, skalpell eller ett rakblad mot hjärtat. En oförklarligt stark och autentisk närvaro som aldrig riktigt lämnar mig.
Om nätterna försöker jag att projektera alla dessa diffusa tankar som kan infinna sig i en poets sovrum, när den mörka himlen flyter voluminöst genom rummet och alla andra hjärtan i hela staden sover. Mina drömmar mörkläggs och dansar fotlöst över vintergatan. De fortsätter på en resa utan kompass i ett väglöst land. Lämnar porösa fotavtryck i planeternas omloppsbanor, med stjärnstoft på tårna och kosmisk materia på hälarna svävar de viktlöst i mitt poesiuniversum.
När jag läser poesi kan jag kan se änglar som kryper upp ur stavelserna; små sidenvita små fägringar som kravlar sig ur tryckeriets svarta bläck. Deras kroppar simmar nästan änglalikt i vågvirvlarna av mitt hjärta. Med taktfasta simtag tar sig i land vid kusten av mitt hjärta. Där lägger de sig ihopsjunkna och somnar - sagolikt, gudomligt, ostört med vidöppna ögon i mitt innersta.
Jag har alltid trott att en poet tillhandahåller pärlorna i sina tårar. Någon som finner någonting vackert i det som har gått sönder. Jag grät och trodde orden glittrade som himlasänkta diamanter i ögonvätskan. Att konsten rann som silverstänk ned för mina kinder och sedan dog abrupt vid mina läppar. Det var sant. Bevisligen.
För att varje gång jag gråter gror tusen mirakel inombords. Det är mina tårar som vattnar rosorna under den asfalerade marken i mitt stentunga hjärta. Ljuset dryper, letar sig ner, tränger sig in. Det är först då som asfalten börjar eskalera, röra på sig och lämna utrymme åt kärlekens blossande rosor. Kärleken till orden och deras oundvikliga närvaro i mitt liv.
Det var bland annat genom poesin som lärde mig att ge mig själv en chans. En chans i livet. Jag ska hitta vägen eller skapa den. Jag vet inte när, jag vet bara att det största modet jag har burit intill min bröstkorg, osvikligt hårt i alla dessa år, det har varit mitt tålamod.
Hej fina, hoppas att ni har haft en bra helg. Jag måste meddela att jag kommande veckan måste ta en lite paus ifrån bloggen. Jag har 4 intervjuer att göra/skriva, 24 artiklar och två andra jobb att sköta OCH skolan. Jag får inte ihop det. Jag kommer att komma tillbaka i slutet av veckan såklart (ni vet hur jag är, jag kan inte vara borta så länge från er). Sedan vet man aldrig, det kanske inte alls blir en direkt paus utan bara lite sämre uppdatering. Men sedan blir det bättre, promise!
showbyjulia-blogg@live.se
