Boken jag har skrivit. Den kommer att finnas för försäljning inom en obestämd framtid (fast då en väldigt omarbetad version med annan titel), just denna upplaga är enbart projektarbete och texterna i just den här bokupplagan är avsatta för detta och därför kan jag publicera några bitar ur boken.
Texten ovanför skildrar natten innan jag hade kommit till Västbanken.
Ganska mörka utdrag, men vill tillägga att boken är mångfacetterad, den skildrar även det vackra Palestina, mötet med inspirerande människor och de svårslagna intrycken. Men också mycket om min egna inre resa. Bokens huvudsakliga intention är trots allt att ge någon form av hopp. Men jag sparar på de vackraste bitarna till mitt framtida boksläpp. Jag kommer säkert att ge er läsare möjligheten att få ett exemplar av den här projektboken, eftersom att några utav er har frågat så mycket om den. Jag kommer att återkomma med information i så fall.
....
Här är kvinnor. De har fått sina ofödda barn urskurna ur sina kroppar. Här är rättslösa barn. De vet inte om de kommer att vakna upp i morgon eller mördas i natten av yrkessoldater. Här är män. De fängslas, torteras och har sett sina bröder mördade bakom ett apartheidkonstruerat murbruk och omvärldens sovande ögon. Och det finns inget ”varför”...
Där, den dagen, blev det kollektiva världslidandet till individer för mig. Lidandet hade ansikten, kroppar, fötter, fingrar, hud, ögon och läppar. De rörde sina blodiga, lemlästade armar vid mitt hudlösa hjärta och infekterade mitt blod med trögflytande människosorg. Och då förändrades allting.
Jag ville skriva några rader till ni som vet hur det är. Ni som varit där. Som alltid fick se tomheten i de vuxnas ögon. Ni som somnade varje natt inlindade i ångestens destruktiva lakan. Ni som försökte täppa till det upptuggade såret av självhat i era hjärtan genom att skada er själva ännu mer. Ni som vet allt. Skalpeller, rakblad, ångestdämpande, abstinens, cigaretter och alkohol. Ni som förstod lekens allvar. Ni som somnade i fosterställning på badrummets kärlekslösa golv när ingen orkade lyfta upp era utarmade kroppar. Ni som vandrade uppgivna med sviktande knäskålar under regntunga moln, på myllrande gator, letade efter lugnet bland psykiskt våld och självförakt. Malplacerade i en värld som aldrig förstod er, eller ett Er som aldrig förstod världen. Ni som trodde att livet bara var en förlust av sönderbrutna löften och uppblossande trauman. Ni som också trodde att livet bara var en mödosam och dunkel väg tills vi kom hem till den plats där ingenting någonsin kunde skada oss igen, inte ens vi själva.
Lyssna nu. Era gråtmilda ögon är min inåtvända spegel. Eran smärta kan efterliknas ett prisma, som jag roterar för att visa dess olika fasetter i min poesi. Jag ser mitt eget ansikte i era ögons fragment av hjälplöshet och dekadens. Ni är min inspiration. Nu står jag här i poesins bleka strålkastarljus och framlägger mitt hudlösa hjärta i den mediala världens rationella händer och det är ganska kallt och ensamt här, när jag blottlägger mig bakom mina transparenta väggar. Ungefär lika kallt och ensamt som på toalettgolvet i skolan var för åtta år sedan. Jag kan se paradoxen. Det är som en återfödelse efter en smärtsam resa. Och jag kan se det tätt i era ögon. Det är så jävla fucking verkligt. Ni är min poesi.
Jag vet inte hur man enklast beskriver de senaste tolv månaderna av mitt liv. Det kanske inte finns något enkelt sätt att beskriva dem. Den här ambivalenta tiden i mitt liv har inte varit den mest okomplicerade resan, till att börja med. För ett år sedan fick jag mitt kraftiga återfall, vid den här tiden hade den dagliga ångesten lamslagit mig och det fanns ingenting kvar än blott tomhet som mynnade ut i depressionen som höll på att ta mitt liv minst en gång varje dag, men på allvar tre gånger under den mest självdestruktiva tremånadersperioden. Kanske tog den också mitt liv, tänker jag ibland. För efter varje återfall har en del av den personen jag föddes som dött. Jag har dött i etapper. När den nya medicineringen tog min nedbrutna kropp till ytan av det avgrundslösa djupet så gjorde jag en del destruktiva livsval, när jag inte fick skada mig rent fysiskt själv blev jag tvungen att hitta andra sätt att förlösa smärtan från min kropp. Jag blev tvungen att göra mörkret attraktivt. Någonting värt att leva för. Därför har min ångest alltid forcerat mig till att hitta olika metoder att få kontroll över smärta. Det var så jag blev beroende av mitt eget självskadebeteende. Om jag självmant tillfogade fysisk smärta på min egen kropp så kände jag att jag besatt en självmakt, någonting jag helt saknade i min depression, för där var det den psykiska smärtan som hade makten över mig. Den höll mig fastklamrad i sina stålkättingar. Men om jag bara kunde få en skapa fåror av blod i mina blåtonade armar så skulle jag dels frigöra mitt självhat, men också få ett rus av den där outsägbara friheten. Friheten att ha kontroll över smärta.
Oförmågan att leva, det var ingenting nytt jag upplevde den där tiden. Men varje gång har varit som att vakna upp ur en bråddjup narkos och slå in pannbenet i verklighetens betongvägg. Denna mentala problematik har varit en fastbiten demon i mitt hjärta i tolv års tid. Men varje gång har jag känt mig lite svagare. Lite trasigare. Jag har aldrig blivit luttrad.
De jobbigaste stunderna var omgivningens tysta fördömanden. Föraktet. Frånvaron. Att gång på gång känna sig som en börda, en cysta, en jävla tumör på alla i min närhet utan att jag ens var närvarande. Och att få höra hur jag förstörde mitt liv. Oempatiska kommentarer. Det är i efterperspektiv inte alls svårt att förstå varför jag undvek människor som en gång var mig nära och istället sökte mig till destruktiva förbindelser med människor som aldrig visste.
Men jag är bara 18 år. 18 fucking år. En insidiös sjukdom som jag aldrig valde att bära förstörde inte mitt liv, jag har förstört en del av mig själv, men inte mitt liv. Tvärtom. Under den enormt långa och tidskrävande terapiprocessen har jag lärt mig mer om mitt komplexa känsloliv än vad många människor gör under en livstid. Jag är mer insiktsfull nu. Jag är orädd. Jag är en bättre skribent, en bättre journalist. Och jag tror att att jag blir en bättre människa, i slutändan. Den här bloggen har periodvis fått bli en slags autobiografi för min ångest. Jag är stolt över att jag har skrivit om dessa perioder i mitt liv, stundtals gränslöst självutlämnande, men denna sjukdom tar flera människoliv varje år och jag tror att huvudproblematiken är den brist på kunskap från omgivningen och en avsaknad av empati. Om jag kan skriva om någonting som har affekterat mig så djupt och samtidigt beröra de drabbade så har jag åtminstone fått ut någonting konstruktivt ur dessa sekvenser av mörker.
Jag använder inte denna text för att lägga sista handen över den här tiden. Idag är jag inte frisk, men skillnaden är ofrånkomlig. Jag har på något sätt burit mig själv ut ur dödens famntag. Men viss hjälp av behandlingar, terapi och mediciner förstås, men det är fortfarande jag som har åstadkommit det här. Ångesten är ett vardagstillstånd för mig och depressionen myllrar alltid ljudlöst i blodet, det får jag leva med. Men dagarna då jag ligger hopvikt i en svartvävd kokong av melankoli och inte reser mig ur sängen på hela dagen är betydligt färre. Jag går inte längre runt och tänker att döden är den enda radikala indikationen på att jag kan bli fri från min ångest, mig själv. För vissa veckor är faktiskt de ljusa dagarna fler än de mörka. Jag har blivit mer än bara min ångest. Det känns som en stilla tröst.
"Jag känner ännu fukten mot min hud; svettpärlor av ångest, tårdränkta sjukhusrum, remmar, skalpeller. Mitt minne är ett hudlöst skelett, helt jävla oförsvarbart.Det var den ensammaste platsen på jorden." - Mars, 2013.
Mycket frånvaro på bloggis, men ni vet hur det är. Jobb, skola, skriva, leva osv. I maj är det alltid extra mycket jobb för mig vilket beror på alla röda dagar då jag som helgredaktör måste rycka in utöver mina vanliga jobbdagar. Dessutom har jag sista månaden kvar i skolan. Tänkte bara önska er en grym lördag egentligen. Nu, back to work.
Tre år senare tycker jag fortfarande att My Beautiful Dark Twisted Fantasy är bland de bästa skivorna som har gjorts de senaste åren. Fuckin' masterpiece. Blir fan aldrig gammal.
Det spelar ingen roll att jag medicineras varje dag, för hur överlever man under sin egen hud? Hur överlever man på en plats av konstant självförakt och självförstörelse? Är det vad som kallas överlevnadskonst? Språket har tagit mig hit. Orden skulle ju rädda mig nu. Vad hände, när gick det fel? Min poesi blir bara en jävligt dåligt imitation av min ångest. Det bråddjupa mörkret gestaltas aldrig i mina ord på samma distinkta och våldsamma sätt som den yttrar sig i verkligheten - i dess presens, närvarande, exakta nu. Orden förringer mina emotioners omfattning en aning. Men sanningen är att min verklighet är smutsig och nersolkad, inte vacker som poesi. Om jag klär av ångestens dess aforismer och bildspråk, skulle ni då se lidandet? Om ångestens hälar och tår dansar utan versfötter, när valsar då livet ut i dödens korridorer? Om ångesten är obefläckat naken och blodigt nyförlöst från mitt bröst, hur verklig är den för er då?
"I fucking hate judgemental people. I'm more like oh hey, you smoke? Good for you. Oh hey you drink? Drink the fuck on. You've had sex? Chill. You haven't? Chill. You wear a ton of makeup? Cool. You don't? Well, all fucking right. I don't care if you have tattoos or piercings, I don't care if you have money or not, I don't care if you have a fucked up past...
''
