Under loppet av ett (depressivt) halvår har jag förts med på en skälvande resa. En resa tillbaka en tid då allting var skört men samtidigt färgstarkt och expressionistiskt - fullt av liv. Jag har rest genom tid. Jag har vandrat över det förflutna utan att lämna fotavtryck. Jag har återupplevt omsorgsfullt sparade intryck från barndomen. Jag har besökt alla mina genomlevda åldrar för att gestalta den jag är idag. För att finna någon slags identifikation. För att kunna återge de slumrande sanningar som vilar, halvsovande och ljudlöst, bakom mina ord. Jag vill kunna tolka den svårbegripliga blindskriften som vilar under mina förblindade fingertoppar.

För mitt förflutna är hjärtats blindskriftsbok, jag måste lära mig att begripa och tolka varenda stavelse för att förstå handlingen. Själva essensen. Helheten.

Jag har suttit i en igenblommad kyrka i början av tjugohundratalet i en vit, långärmad linneklänning som dolde såren från mitt självskadebeteende och med mitt solblekta hår sammanfogat i en mjuk uppsättning. Jag har varit en bråddjup, ung vuxen med en bok i knät och ett hål i hjärtat. Jag har ätit blodröda körsbär ifrån gammelmormors träd och spottat ut kärnorna i det bomullsmjuka gräs som smekte fötterna så ömt. Jag har sprungit genom norra Stockholms genomvävda skogar, därvidlag doftat sommarblomster - gentiana och lupinus - om mina gräsfläckiga barfotafötter. Jag har suttit på en rucklig vindsvåning och skrivit poesi för att få vara närmare himlen. Jag har utsatt mig för fysisk smärta för att slippa känna den psykiska, den inre, den förgörande paniken. Jag har suttit drömlös och ensam på en psykiatrisk avdelning och tyckt att döden verkar mer behaglig än livet. Jag har varit tio år igen.

Jag har bejakat mitt inre "jag" men ömhet och inlevelse. Det har varit lite som att läsa en nedtonad, lågmäld och redan utläst roman - igen. Jag har insett att jag är samma person idag. Samma gråtmilda melankoliker. Fylld av samma längtan. Samma vilsenhet. Samma vemod. Samma sårbara, kärlekssökande ögon. Samma trötta huvud som bara vill luta sig mot trygghetens skuldra, för att lämna den kontroversiella världen utanför en stund.

Det är svårt att ens försöka ordsätta vad den här våren har gjort med mig. Jag vaknar fortfarande upp varje morgon med ett ihåligt vakuum i själen, men med sorlet av en slumrande bön i hjärtat. Jag är fritt fallande i en nedåtgående spiral. Jag visste redan i oktober att jag inte skulle ta mig ur den här våren helskinnad. Jag visste i februari att jag skulle slira av den lodräta vägen, halka snett och skaka i rännstenen när alla andra sprang om mig...

Jag visste i april att jag aldrig skulle hitta tillbaka igen.

Jag vet idag att jag inte vet någonting. 

"Mening med livet är inte att vara lycklig. Lycka är ett vanhelgat och visionslöst synonym som är missbrukat i oändligheten. Lycka har aldrig någonsin varit viktigt för mig. Jag eftersträvar att bli frisk, att klara av att hantera min vardag i psykiska aspekter, men inte att bli lycklig. Att sträva efter lyckans fullständighet och stimuli för att tillfredställa sina egna preferenser i livet är bara girigt. Ett tecken på att man har alltför maximerande tendenser här i livet. 

 Meningen med livet är istället infiltrerat i varje subtilt litet uttryck av livet - generositet, tacksamhet, äkthet, uthållighet, tålamod, föråtelse, sorg och gränslöst givande utan några förväntningar att få någonting tillbaka. Meningen med livet finns i det elementära. I skuggan av varje liten handling du begår, varje svårmodstung årstid, varje himlakropp i universum, varje långsamväxande växt, varje levande och livlös kreatur - där finns ett okränkbart värde. Ett oersättligt och högst oantastligt värde. En förtröstan. En gåta med en redan inbyggt svar. Meningen med livet är inte att vara lycklig, meningen med livet är att lära sig att leva med den där outgrundliga smärtan. Att vakna upp och inse att det visst fanns en morgon bortom den där hjärtlösa natten. Trots allt."

Utdrag från en gammal text jag skrev i höstas.

Jag vaknar upp av att jag återupplever en dröm: Jag står mitt på gatan i en namnlös stad, barfota och skjuten i min vänstra arm. Jag står mitt i historien. Jag haltade under morgonpromenaden i soluppgången och gathundarna sprang undan då jag kom gående på de soluppvärma gatorna bland blodstrimmor, sönderskjutna plakat och omkullvälta grönsaksstånd, efter nattens bisarra stridigheter och demonstrationer.

Plötsligt handlade det inte om ideologier eller världspolitik, korruption eller indignationsstormar. Det handlade om människorna. Offerskapet. Känslorna hos de drabbade. Kärleken och sorgen i deras ögon.

En flicka i åttaårsåldern gråter på trottoarkanten, skrämd av skottljuden. Jag vet, jag kan inte lyfta upp henne i mina armar, ty jag drömmer bara, jag står bara maktlös och otillräcklig i en halvsovande vanföreställning. Jag såg nyss en pojke, en minderårig demonstrant, när han lämnade jorden med hans oantastliga vilja att skapa politiska framsteg i ett frihetsberövat land. Efter ett kort liv av uppoffringar och hängivelse såg jag hur de kärlekslystna änglarna lyfte upp honom från gatan. Överallt ser jag folk som tappert har kämpat för demokratin och deportationen i många, många år. Utan resultat. 60 år och fortfarande ingen sol i Gaza eller Jenin, eller Ramallah, Hebron eller Jerusalem.

 Tystnad följer. Sedan ljusnar den rosenarmade himlaranden och det blir morgon. Grannskapets barn springer ut på gatorna för att leka i vägdammet. Barn som ingen ber för. 

Jag går, med mina sömndruckna barfotafötter i morgonens efterlämnade ljusstrimmor och inhalerar den kvalmiga utomhusluften. Vildhundarna ylar hjärteskärande i gränderna när de tränger genom kaoset och deras utmärglade kroppar stryker kring mina ben. Trots svälten söker de inte efter mat, de söker bara efter värme och tillgivenhet i en stad där kärleken är ett upprivet sår på himlen. 

Det finns brutala övergrepp på människors frihet och det finns korruption överallt. Folket lever i en ständig interaktion mellan det förflutna och nutiden. Mortaliteten stiger varje dag. Människor blir dödade öppet på gatan -som om det plötsligt vore en legitimitet. Det hade dessutom inte regnat på flera dygn. "Det är demonstranternas fel" sade kvinnan som inte kunde sälja sin sallad idag på grund av torkan och nattens stridigheter av den revolutionära oppositionsrörelsen. Jag kan inte svara henne. För jag drömmer ju bara. Jag ser bara hur hennes ögon fylls till yttersta marginal av en outtröttlig längtan och skårande smärta som bränner under hennes veckade ögonlock.

Myllret börjar vakna till liv. Morgonen målar upp verklighetsbilden av de politiska och existentiella frågorna jag dagligen skriver om i mina relativistiska texter. Dessa människor lever i offerskapets kalla förtryck. Styrda av maktfullkomliga krafter minst lika starka som kärlek, hat och förtvivlan. Och alla jagar föremål som kan omsättas i pengar. En chans att överleva.  De vill ha arbete. De vill ha politiska friheter och ett rättsväsende som fungerar. De säger att de vill ha fler skolor och bättre sjukvård. De vill ha makten att välja sin ledare. De vill uppnå en svårförklarlig frihet. En obetalbar frihet. Det här är människor som hellre önskar en orättfärdig fred framför ett rättfärdigt krig. Med all rätt, det finns inga rättfärdiga krig. Freden måste komma först för annars kan ingenting komma därefter. Men eländet fortsätter, år efter år.

Jag sluter mina ögon i dimman av misären och öppnar dem är jag tillbaka i min säng - rödgråten, skakandes, upprörd och förtvivlad. Jag vaknade av att jag återupplevde en dröm som visiterat mina tankar så många panikfyllda nätter. Jag går ner på mina knän på det vinterkalla sovrumsgolvet, begraver huvudet i händerna och ber så intensivt som jag brukar be i djupaste förtvivlan.

Jag bär ett oavbrutet och sömnlöst krig i mitt hjärta, det är summan av allt lidande, all svält och all dekadens i världen. Jag har inget murbruk runt min själ. Inget skyddsnät. Deras lidande är mitt lidande. Jag tror det detta: Låt oss röra den döende, fattiga, ensamma och den oönskade enligt den nåd vi har fått och låt oss inte skämmas för att göra det ödmjuka arbetet. För välgörenhet handlar inte endast om medlidande, det handlar lika mycket om kärlek. För fred kan inte tvingas fram genom maktgirighet eller en "vi mot dem"-mentalitet. Jag tror nog att man bara kan uppnå sann fred genom genuin förståelse. Samt den grundläggande vetskapen om att vi tillhör varandra. 

Det vilar en viss ömhet, en försiktigt porösitet, över livet när man är själsligt trasig.

Hela tillvaron blir plötsligt så ömtålig, så skör, så bräcklig. Himlen är konstant gråtmild. Man vågar knappt sätta ned fötterna på golvet på morgonen för att man är rädd att hela världen ska gå sönder och fragmentiseras under fotsulorna som alla blekhjärtade små drömmar gjorde i samband med uppvaknandet.

Ångesten blir en dimmig och diffus paria. Man är så sjuk inombords att man inte orkar med den rationella vardagen, så minnena fungerar istället som nycklar i tiden. Genom att söka in i sitt inre hittar man en diskret fallucka i nuet. Man flyr helst in i det förflutna, då allt annat känns främmande och distanserat.

Med mentala stödbilder som hjälp tar man sig till en igenkännlig plats, långt bort, när nuet bara är en epok av vilsenhet.

Man springer barfota på lodräta stigar in i det förflutna, kanske i barndomens genomvävda skogar, innan man till slut hittar en ödsligt ängsmark och ligger sig på rygg med ögonen slutna mot himlen. 

Man vecklar mödosamt ut de hårt sammanflätade fingrarna och hittar en viloplats i livets absurda kaos. Där finns inga uppdämpa eller konflikfyllda röster, inte ens absenta fragment eller splitter av yttre anspänningar.

Man är ensam och man förälskar sig i den kravlösa ensamheten. 

Man är sorglös och man förälskar sig i samma bekymmerslöshet. 

Sedan ligger man där. I sin imaginära paradisträdgård. Utsträckt på den honungsvita ängsmarken i den tidiga morgondaggen, omgärdad av symmetriskt femtaliga geranium och vildväxande skogsnävar, och ber tyst att den bräckliga världen utanför ska läka igen.

(ph:maj 2011)

Har haft ett väldigt jobbigt dygn. Inatt ska jag skriva en riktigt djup "Julia-krönika", med allt vad det lovar och innebär. Ska framkalla den revolutionära andan och bita tag i ett relevant ämne och resultatet dyker förmodligen upp på Kulturen snart. Om ni tycker att min blogg börjar sjunka ned till det djupaste av det bottelösa poesihavet just nu kan ni alltid läsa mina alltid lika glammiga nöjesnyheter på Posh-sajterna i helgen istället, för att andas en stund över ytan så att säga. Jag kan också behöva det ibland (minst sagt haha). Givande att ha en jobb med variation - från världskonflikter och existensiella frågor till celebs.

Ha en fin helg. All kärlek.

Minnena tog mig tillbaka till en tid som aldrig fanns,

likt ett bönesvar till mina hårdflätade händer,

till soldränkta stränder och milsvid frihet

där jag kunde känna det svenska sjövattnet

svalka vaderna och mina barfotafötter

Där julisolen låg som en mild honongsros på himlen,

och strålade i zenit, likt en mångfacetterad diamant

Minnena flöt på vattenytan likt blödande hjärthalvor

som simmade längs kusten av barndomens skrovliga  strand

Klockorna ringde fred i trädtopparna

när jag steg upp och torkade tårna i eftermiddagssolen

 liggandes på den sammetsmjuka klöverängen

Om jag slöt mina gråtmilda ögonlock

så kände jag doften av äppelblom och mandelträd

och ljummen sötmjölk med milda honungsdroppar i

Och jag kunde höra porlandet av det rödskimrande vinet, 

som hälldes ned i vinamforan för att serveras

på en vit linneduk i den ljuvliga sommarträdgården

Och doften av liljevita syrenbuskar som omslöt innergården på alla sidor

i symfoni med sockerspunna rosenblad, 

nybakta smörkringlor i gammelmormors kärleksflätade korg

och beröringen svartvinbärsläppar som kyssvänligt serum mot en trasig kind

- som ett handskrivet vykort från himlen.

Hur mår mina vackra läsare denna gråmelerade, regntunga onsdagskväll? Jag håller på och skriver en intervju till imorgon just nu. Det är mycket artikelskrivande just nu för min del, men i sommar ska jag jobba med att väva de allra outgrundligaste känslotrådarna till ett litterärt broderi. Jag ska riva sönder bröstkorgen och tolka all outsäglig smärta som ryms där, till en enhetlig slutsats. Jag ska frilägga mitt hjärta i orden under varenda ledig minut. Kanske får jag inga analytiska svar. Kanske besitter jag ingen större klarsyn över livet även när känslorna är inpräntade i de vita dokumenten. Men jag tror att orden, tillsammans, kommer att bli min visare i vilsenheten. Min kompass i den kartlösa, inre världen.

Men tills dess blir det tyvärr ganska filosofifritt, men väldigt mycket intellekt och eftertanke istället. Stundtals ganska mycket lättsamt också, varvat med dessa debatter om att göra världen till en anständigare plats att leva på. Ni får gärna ge mig tips på vad ni tycker om mest, då jag inte alltid lägger upp alla mina publicerade verk eller jobb på bloggen. Jag uppskattar erat stöd så mycket ska ni veta. Nu tillbaka till min intervju. 

Goethe sade en gång att livet var för kort för själen, jag tror honom. Jag har alltid haft en distanserad syn på mitt eget åldrande. Men en dag ligger man där - skröplig, ihopsjunken och andefattig i himlens väntrum och livet har silat ut varenda dröm ur hjärtats filter. Man kommer inte att kunna äta eller gå själv, man kommer att vara frihetsberövad och kraftlös. Mina sviktande knän kommer inte ens att bära mig över trösklarna på sjukhusrummet och jag kommer rebelliskt att vilja slita nålen ur armvecket när läkarana vill ge mig dropp.

Mitt skrynkliga ålderdomshjärta kommer att längta nostalgiskt efter tiden då man trodde att livet var gränslöst och evinnerligt. Tiden då man trodde att man var ämnad att vara evigt ung. Då de sviktade knäna en gång kunde dansa under långa, sommarljumna drömnätter. Under mina rynkiga ögonlock kommer jag att ha alla mina åldrar tatuerade och vittnesbörden av hela mitt liv. Jag kommer att vara ett ömtåligt spädbarn likväl en självständig författarinna, en ung flicka som lät drömmarna sväva viktlöst vid trädtopparna och en åldrad poet med vitnat hår och färglösa ögon. Jag kommer att bära alla åldrar med mig som en handfull liv i hjärtskåran.

Döendet i sig kommer att vara bitterljuvt. Jag ser inte döden som ett avslut, utan som ett möte. En vemodstrånad eller en annan form av hemlängtan. Jag kommer att minnas min inre inkontinens, hur jag tappade bort mig i livet. Hur jag skrev ned varenda minut av min existens för att hitta rätt väg, rätt riktlinjer, i det absurda kaoset.

Mitt urgamla skrumpna hjärta kommer att viska bönfallande till himlen i takt med de sista hjärtslagen. Mina torftiga läppar kommer att bära med sig orden, när den rosenarmade skymningen lägger sig som ett täcke över min utramade kropp.

Men själen kommer att vattnas av tårarna. Gro. Växa. Klättra uppåt. Livet är för litet för människan, det är därför våra själar är skapta att leva föralltid.

Nils Ferlin. Detta var en av mina svenska favoridikter som liten. Älskar den.

Jag tänkte på det idag. Att de vackraste minnena från mina ungdomsår kommer att vara de ångestförstörda nätter då jag har skrivit någonting som lindrade min inbillade otillräcklighet för stunden, eller läst en vacker skildring av någon utav mina favoritförfattare. Och vet ni vad? Jag skulle inte byta ut den mirakulösa förnimmelsen av livet mot någonting annat. Det är det vackraste och mest exceptionella känslan i hela världen för mig. Orden är den finaste gåvan i mitt liv. Orden är som små ljuslyktor som vägleder mig genom alla dunkla tunnelgångar och vilseledande korsvändningar i denna fruktansvärt komplexa värld.

Och den dagen då jag inte lever längre och det enda som existerar av mitt forna liv är mina ord, då vill jag att dikten ovanför ska läsas upp och eka som en skör viskning mellan kyrkväggarna, för att erat barnfotabarn äntligen har hittat hem igen.

Dålig uppdatering nu hörrni, men jag skriver så mycket i privat syfte att jag inte har mycket texter kvar till bloggen. Men det står ni ut med. Har ett helt arkiv med dikter och texter annars. Hoppas att ni har haft en fin vecka so far, puss♥

Nej, jag trodde aldrig på vänskap. Eller trygghet. Inte tillhörighet heller. Världen var blott en ensam plats befolkad av ensamma kreaturer. Tillvaron var en benhård, gastkramande och känslolös likt en evig frostbiten vinter. 

Världen var en krackelerad skönhet - ett vakuum av missförstånd, svek, självhat och otillförlitlighet. Det är den fortfarande för mig. Dessa ord är den autentiska avbilden av min inre verklighet. Sanningsbilden av miljoner tystnader.

Det är därför jag har byggt en sådan oantastligt stark och kärleksladdad relation till poesin. Att skriva är den enda kärleken, när allt kommer omkring. Att läsa litteratur är att lyssna till den sköra sammetsrösten i nattmörkret. Orden är någonting övervinneligt äkta. Äkthetens motståndshandling, likt en naken och hudlös hand som sträcker ut sig i en syntetisk värld emballerad av plast. 

Att skriva är för mig som att återskapa essensen av livet. Som att skicka ett kärleksbrev till himlen, tiden och morgonen. Mina ord rymmer förkroppsligandet och det universella stoftet av en trasig dröm. En dikt är strukturen av en benlös kropp inlindad i metaforer och skildringar. Oförstörbar och vacker. Evig.

Genom orden plockar jag upp och limmar samman mitt hjärtas trasiga spillror till en enlighet. Men det vackra är att sprickorna alltid förblir. Jag älskar sprickor. Det är bara där ljuset kan åter föras in.

Jo visst är det så.

Att skriva är den enda kärleken.

(picture source)

Jag var på väg hem ifrån en absent fest jag aldrig ville gå på, men det var inte förrän jag kom ut och kände tystnaden och ensamhetens silentium - som jag kände mig som minst ensam.

Hjärtat var som ett gammalt kvarlämnat skal under revbenen. Torftigt och naket. Jag påminde mig själv att inte gå för fort hem, utan stannade istället en stund vid bron över motorvägen och inhalerade in den sista aprilluften för att spara den i mina sotsvärtade lungor. Jag ville applicera ett knippe stjärnstoft av natthimlen i bröstkorgen - ett koboltblått sidentäcke med splittrade safirer över hela själen.

Med båda händerna och ett stadigt fäste om räcket, slöt jag mina ögon. Jag lät världen sjunka ihop under mina gråtmilda ögonlock och geggas ihop till ett diffust blurr av svarta färgkorn. Jag lät tillvaron smälta samman med mörkret, ensamheten, frånvarandet… Nu var det bara poesin kvar.

Jag stod kvar en stund i sorlet av de förbipasserade bilarna under mig. Hjärtat slog förbehållslöst och mina handflator svettades av nervositet. Långsamt dog alla yttre störningar ut till ett avlägset tonsvall. Alla minnen var som solblekta fotografier i hjärtat. Alla förträngda röster slår som klanglösa klockor i vinden. Livet - nu stod vi ansikte mot ansikte. En självutnämnd poet och hennes alster. Sanningens minut. Tystnaden letade sig in som en oinbjuden gäst i hjärtat och slog rot i mitt svartaste innersta. Plötsligt försvann all kyla. Minnena tog mig tillbaka till soldränkta stränder och jag kunde känna det svenska sjövattnet svalka vaderna och mina barfotafötter. Julisolen låg som en mild honongsros på himlen, strålade i zenit. Minnena flöt på ytan likt blödande hjärthalvor som simmar längs kusten av barndomen. I samma stund som jag lutade mig aktsamt över räcket kände jag doften av äppelblom och ljummen sötmjölk med kanelextrakt, jag kunde höra porlande av det rödskimrande vinet som hälldes ned i vinamforan för att serveras i den ljuvliga sommarträdgården, doften av liljevita syrenbuskar som omslöt innergården på alla sidor i symfoni med honungssöta rosenblad, nybakta smörkringlor i gammelmormors flätade korg, beröringen svartvinbärsläppar som kyssvänligt serum mot en trasig kind - det var en vykort från döden. Himlen. Hem. Allt gott som väntade.

 Jag öppnade upp min blundsyn igen. När jag stod vid bron och lät den kyliga nattluften sippra in genom tyget på min kappa kunde jag känna nattens ömma likgiltighet. Livets bleka skugga jagade mitt samvete - med all sin sinnlighet och förnuftstridighet. Ångesten flimrade plötsligt till som åskviggar under mina ögonlock. Jag lutade mig tillbaka igen, släppte taget och föll ihop på asfalten återigen sviken (eller räddad) av mitt förnuft. Jag hade bejakat en skärva av himlen - dess elyseiska skönhet. Men jag skulle inte dit nu. 

Jag gick hem den kvällen med den tanken som höll mig vid liv - att ordsätta min vackra visualisering. Att alstra de deliciösa dofterna, vackra bilderna och associationerna i orden. Att tranformera smärtan till ett himlastormande konstverk. För världen är min målarbok, mina ord är mina penslar och mina känslor min färgpalett. Genom att skriva skapar jag fotnoterna till framtidssången jag har glömt versen på. Till slut kommer jag att kunna nynna på den där melodin om kallas livet igen.

Hej finaste, hoppas att ni mår bra. Jag är faktiskt ledig idag. Jobbar på sajterna imorgon och på tisdag istället. Har ändå väldigt mycket att göra idag men jag tänkte bara kika in och önska er en superfin helg! Kramis♥